Vi har de test vi vill ha...

Ibland har jag undrat över varför så många användare fortsätter att använda test med en validitet som är okänd, eller vars validitet är känd att ligga omkring noll. Det är en gåta. Ett skäl kan vara att användare helt enkelt inte känner till att man ska ställa krav på validitet, inte vet vad det är, och inte ens förstår vad en korrelationskoefficient är. Ett annat och lite intressantare skäl är att man vill ha test som ger diffusa resultat. Testet ger information som kan tolkas lite som man vill, så man är helt fri att dra de slutsatser man önskar. Ett exempel är MBTI, som bygger på Jungs luftiga spekulationer och mäter dimensioner vars betydelse för arbetslivet ingen har kunnat dokumentera. Men det verkar spännande! Alla har vi en liten amatörpsykolog i oss, och vi smickrar oss själva genom att tro att vi kan förstå människor, skåda in i själens djup, och gör träffsäkra prognoser. Ju mera information vi får, desto säkrare känner vi oss på vår sak - det får gärna vara 30-40 personlighetsskalor. Ingen kan dra vettiga slutsatser utifrån sådan information, särskilt som testkonstruktören säger: "Inget är bra eller dåligt, allt måste tolkas av testanvändaren". Populärt nonsens!

Big Five, skönmålning mm

DN har den 2 februari en sida om personlighetstestning. Störst utrymme får Anders Knutsson, psykolog vid Assessio. Han anser att det "finns fem egenskaper som avgör vilka förutsättningar du har för att lyckas bra på arbetsmarknaden". Dessa är de gamla vanliga "Big Five"; för Agreeableness använder han den missvisande översättningen Vänlighet. (Det är följsamhet det handlar om, något helt annat). Det är helt fel och många gånger motbevisat i forskningen att "Big Five" skulle vara valida prediktorer av arbetsresultat. Omfattande meta-analyser har visat att validiteten för 4 av de 5 dimensionerna ligger på 0.2 eller lägre; mycket låga samband. För den femte, samvetsgrannhet, ligger den omkring 0.25, också det ett mycket lågt värde och ingen förbättring sedan personlighetstest började användas omkring 1920. Inom vilken annan verksamhet skulle man acceptera avsaknad av förbättring på nästan 100 år? I vår forskning har vi med andra dimensioner än "Big Five" nått validiteter omkring 0.5.

Och så till frågan om man kan "fuska", vilket alla som använder sitt sunda förnuft genast inser. (Forskningen har visat detsamma, i mycket omfattande studier). Enligt Knutsson: ... "vi kan se att det svar som känns naturligt tror man är naturligt för andra också". Följer därav att man inte skönmålar om det är en viktigt testsituation? För det gör man! Knutsson lägger till: "Människor är dessutom väldigt ärliga vid direkta frågor". Hur trovärdigt är det?