Riskförnekande i testbranschen

Personlighetstest används ofta i arbetslivet. Förmodligen omsätter denna verksamhet flera hundra miljoner kronor årligen. De allra flesta personlighetstesten är självrapporttest och av ytterst varierande kvalitet. De är översatta från, oftast, engelska och de utländska producenterna håller hårt i testen. De utvecklas inte efter svenska önskemål, och den psykometriska kompetensen är svag i Sverige.

En särskild problematik är skönmålning. Det krävs inte mycket tänkande för att inse att folk inte svarar helt uppriktigt om mycket står på spel, t ex vid en jobbansökan. Detta problem blundar man för och påstår att det inte finns. Det är lite tragikomiskt eftersom det finns tonvis med forskning som visar att problemet finns och är stort.

Jag har mött flera konsulter som berättat att de test de använder slår i taket. Nästan alla sökande är helt enkelt väldigt bra på personlighetstestet. Sådana test, som differentierar dåligt är svåra att använda och föga trovärdiga. Exempel är HPI, NEO-PI-R och "Thomassystemet".

Det finns numera validerad metodik för att korrigera för skönmålning. Ett traditionellt försök är att använda ipsativa svarsformat, där man få välja mellan alternativ som förhoppningsvis är lika socialt önskvärda. Den ansatsen har MBTI, Myers-Briggs. Folk tycker illa sådana uppgifter och de tar extra lång tid. Ipsativa data är svåra att analysera och de tycks inte alls eliminera effekten av skönmålning. I UPP-testet använder vi särskilda skalor för att mäta tendensen till skönmålning. Forskning har visat att detta fungerar alldeles utmärkt och höjer validiteten hos testdata.