Hyperkritisk artikel om tendensen att skönmåla som personlighetsdrag

Uziel (2010) har publicerat en artikel om skönmålning Hans tes är att skönmålning inte kan mätas med hjälp av skalor som mäter social önskvärdhet (IM-skalor). Dessa skalor är nämligen enligt omfattande forskning korrelerade med en mängd andra variabler, mestadels med positivt innehåll. Därför skulle de mäta ett personlighetsdrag och kan inte vara mått på en "response style", enligt honom.

Det är en argumentation som är ganska vanlig. Men logiken är svag. Även om IM-skalor mäter tendensen att ge en överdrivet positiv bild av sig själv kan de vara korrelerade med andra variabler. Det är ett orimligt krav att de inte ska samvariera med något annat. I själva verket måste de samvariera med de personlighetsdrag som man önskar korrigera för skönmålning, annars försvinner vitsen med hela proceduren. (Det blir ingen effekt av korrektionen). Det finns också en rad positiva resultat som kraftigt stödjer korrektionen för skönmålning (Sjöberg, 2010).

Så låt gå för att det finns en rad samband mellan IM-skalor och andra variabler. Hur stor kan effekten av sådana samband vara? Finns det en risk att man "överkorrigerar", dvs eliminerar varians som är av verklig betydelse och inte bara felet i mätningen, felet som beror på en överdrivet positiv bild?

För att pröva den möjligheten gjorde jag följande analys på mina normdata för UPP-testet. IM-skalorna korrigerades först för positiv grundattityd. Detta är en slagkraftig variabel som bör fånga upp det mesta av den aspekt på skönmålning som Uziel diskuterar. De korrigerade IM-skalorna användes sedan för att korrigera för skönmålning på samma sätt de okorrigerade IM-skalorna. Det senare är den standardprocedur som används i testet. Effekten var inte särskilt stark. En variabel som emotionell stabilitet samvarierade mycket högt efter vanlig korrektion och efter korrektion med en eventuell effekt av positiv grundattityd eliminerad (r = 0.9).



Uziels artikel är bra som exempel på argumentation mot korrektion för skönmålning. Vanligt är ju att man påstår att skönmålning inte förkommer och att den, om den skulle förekomma, saknar betydelse. Han lägger till tendensen att den inte går att mäta. Dessa argument är uppenbart empiriskt felaktiga och även ologiska, hyperkritiska. Hyperkritiska diskurser av den här typen utmärks av att man söker med ljus och lykta efter något sätt att skjuta en teori eller metodik i sank, och i sin iver tappar man kontakten med logik, sansat omdöme och sunt förnuft. Ett annat exempel på hyperkritik är Morgeson et al. (2007 a,b) som försöker totalt såga all personlighetstestning, vilket leder dem till destruktiva och mycket missvisande slutsatser (Sjöberg, 2010).

Referenser

Morgeson, F. P., Campion, M. A., Dipboye, R. L., Hollenbeck, J. R., Murphy, K., & Schmitt, N. (2007). Reconsidering the use of personality tests in personnel selection contexts. Personnel Psychology, 60(3), 683-729.

Morgeson, F. P., Campion, M. A., Dipboye, R. L., Hollenbeck, J. R., Murphy, K., & Schmitt, N. (2007). Are we getting fooled again? Coming to terms with limitations in the use of personality tests for personnel selection. Personnel Psychology, 60(4), 1029-1049.

Sjöberg, L. (2009). UPP-testet: Korrektion för skönmålning. Forskningsrapport 2009:3. Stockholm: Psykologisk Metod AB.Klicka här.

Sjöberg, L. (2010). Personlighetsdimensioners validitet i arbetslivet: teorier och empiri (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration No. 2010:6). Stockholm: Stockholm School of Economics. Klicka här,


Uziel, L. (2010). Rethinking social desirability scales: from impression management to interpersonally oriented self-control. Perspectives on Psychological Science, 5(3), 243-262.